Härom dagen fick jag inte bara äran att uppträda för en gammal idol som denna kväll arrangerat en ”liten” kusinträff, utan jag fick också glädjen att spela tillsammans med en grymt begåvad musiker och en nybliven fin vän. Med mig hade jag nämligen Magnus Werner, en mycket yrkesskicklig trombonist men även en grymt duktig pianist. Måste erkänna att jag var lite nervös och delvis berodde det på att jag inte hade en aning om hur mina låtar skulle bete sig ”live” med bara akustisk gitarr och piano.
Det visade sig fungera riktigt bra, väldigt bra dessutom. Werners tidigare lite diskreta pianist-roll i StationsOrkestern kommer härmed att omvandlas till en mer dominant sådan. Tack Magnus !
Men vem är nu den där andra mannen vars kusiner vi spelade för ? Jo, man får nog backa tillbaka ända till slutet på 70-talet, kanske början på 80, då jag med någon plyshliknande dress låg i Manchestersoffan och kollade på Trazan och Banarnes sommarlovsprogram. Det största med honom är för mig kanske inte den finurliga konsten han skapat och inte de sköna låtarna heller för den delen, utan hans stora mod att våga vara annorlunda! Stå för den han är.
Trots att han har hållit sig utanför politiken, vad jag vet, så har han ändå tagit ställning och stått upp för ”nörden” inom oss. Kufen som folk vänder sig om och stirrar på eller kanske rent av skrattar åt.
Han som vågar dra dåliga skämt, klä sig i blommiga skjortor och hör och häpna ; vara tystlåten! Ja, det sistnämnda är verkligen inget en man blir rosad för idag. Man skall gärna ha mycket att säga och helst alfahanne-aktigt med korrekt hållning och med atletisk fysik för att få respekt.
Jag kommer länge bära med mig bilden på näthinnan när du med ett stort leende head-bangar och gör djävulstecknet då vi river av ”Dansa Med Fan ” .
Tack Lasse !
